Seminarium 2, Lars Pettersson

Evaluering verkar vara en väldigt central del av mdi:n som omfattar nästan allting. Anledning till att man utvärderar sin lösning är för att man ska se till att fokusgruppens behov täcks, att användarvänligheten och belåtenheten är hög och så vidare. Med andra ord testar man för att se vad som behöver förbättras, och det ska helst ske inom en iterativ designprocess. Då evaluering är så vital är frågan alltså inte om, utan istället när, vad och hur man ska utvärdera.

Man kan gruppera in utvärderingar i två grupper, formativ evaluering och summativ evaluering. En utvärdering är formativ om den görs under skapandet av ens lösning och är alltså vad som "formar" produkten. Den summativa varianten utförs alltså när ens produkt är ute på marknaden och är till för att underhålla den. Enligt mig är såklart båda sorts utvärderingar viktiga, men den formativa är nog viktigast. Då den formativa evalueringen utförs innan alla delar av produkten är klara så blir utvecklingskostnaden mindre. Om man väntar tills produkten är helt utvecklad innan man evaluerar så slösar man inte bara pengar om man märker att man måste ändra på saker, utan också tid.

Evalueringen kan se väldigt olika ut beroende på hur man väljer att göra den på.  Evaluering där användare utvärderar kan ge kvalitativa resultat med hög validitet. Å andra sidan kan det ta lång tid, kosta mycket och införa integritetsfrågor. En annan metod som inte inblandar riktiga användare är prediktiva evalueringar. Det är när experter inom ämnet sätter sig in i rollen av användaren och förutser potentiella problem och brister med designen. Man använder sig då normalt av heuristik, som helt enkelt är förutbestämda riktlinjer som underlättar evalueringen. 

Hela meningen med evaluering är alltså för att man som utvecklare inte möjligt kan se alla möjliga brister i ens lösning. Därför ifrågasätter jag heuristik metoden lite då jag inte finner den mycket annorlunda. Blir resultaten nödvändigtvis bättre för att en "expert" utför evalueringen? Vad kännetecknar ens en expert? Utvecklarna av en produkt borde ju själva ha ganska mycket erfarenhet. 

Min fråga blir därför, hur kan vi bäst garantera hög reliabilitet och validitet med vår evaluering, med tanke på att vi troligen inte kommer att ha mycket tid på oss?

State of the art analys - Lars

Då vår fokusgrupp är pensionärer så har jag valt att analysera tillgängligheten inom SL-trafiken, specifikt tunnelbanan, eftersom den är viktig för bland annat pensionärer.

Vägen till perrongen
För att komma till perrongen finns det på flesta stationer trappor, rulltrappor och hissar. Om en av dessa går ur funktion brukar information om det komma upp på SL:s hemsida, ibland också direkt på tidsskyltarna.

På perrongen
Själva marken är alltid utrustad med en vit kant och kännbara markeringar. Medan markeringarna mest är tänkta för blinda personer, så hjälper de vita kanterna alla som har någon sorts synnedsättning. De skapar en kontrast så att man enkelt kan se kanten av perrongen. Vissa stationer har också inbyggda lampor i marken, dessa blinkar när ett tåg närmar sig. Dessa hjälper enormt för de med synnedsättning och borde enligt mig installeras på många fler stationer.

Vid tidsskyltarna finns det så kallade "pratorer" som aktiveras när man står under dem. De kan då läsa upp de närmst kommande tågavgångarna. Dessa uppläsningar och utropen när ett tåg faktiskt anländer har dessutom distinkta röster beroende på om tåget är på väg söderut eller norrut. Är den på väg söderut är det en mansröst, annars en kvinnoröst.

På tåget

Vid ändarna av varje tågvagn så är ett säte borttagen för att göra extra plats för de med behov. Den kan användas för allt från rullatorer till barnvagnar. Utgenom vagnen är en andel av sätena markerade som "prioriterade sittplatser" med skyltar, men inget mer. Alla ledstänger och handtag på tåget är helgula. Den gula färgen gör det lätt att se dem och faktumet att alla är samma färg skapar en känsla av familjäritet. Så fort man ser en gul ledstång förstår man att den är tänkt för att hållas i. Alla nya tåg har flera skärmar i varje vagn som visar nästa station ackompanjerat med automatiska stationsutrop. Äldre tåg har varkendera, ibland ropar inte ens tågföraren upp stationsnamnet heller.

Slutord
Det är uppenbart att mycket tanke har getts åt tillgängligheten, och att det har förbättrats med åren kan man se när man jämför de olika modellerna av tågvagnar. Dock så finns det ett par problem som sticker ut för mig. Perrongerna har många funktioner men det var ett par av dem som jag inte visste om eller aldrig lagt märke till förut. Det fick mig att undra över hur många pensionärer som faktiskt vet om all funktionalitet och använder sig av den. Det säger sig självt att effektiviteten av något som få vet om inte är så hög.

Intervju, Lars

Intervjun utfördes på den norrgående perrongen på Gamla Stans tunnelbanestation vid lunchtid. Det var inte mycket folk på perrongen men tågen gick med endast några minuters mellanrum. Den intervjuade var en man.

Bor du här i Stockholm?
Ja.

Hur ofta åker du tunnelbana?
Nästan varje dag.

Ungefär vilka tider åker du?
Det kan variera, men det är mestadels mitt på dagen.

Hur kommer det sig att du väljer tunnelbanan istället för buss eller annat sätt?
Jag åker ju lite tunnelbana, jag åker buss och det beror ju på liksom på vart jag skall. Eftersom jag är pensionär så är det ju inte så att jag dagspendlar varje dag mellan en arbetsplats och hemmet.

Så det är beroende på vart du ska?
Ja, vad som är snabbast för att komma till ett visst ställe.

Vad har du för slags biljett?
Jag har årskort. Det är just för att kunna åka utan att behöva tänka på det här med att köpa biljetter.

Och det tycker du fungerar bra, att man köper ett kort som man har för hela året?
Skulle jag behöva köpa biljetter varje gång jag skulle resa så skulle man noga undvika att resa, eller i alla fall tänka två gånger.

När du ska nånstans, hur tar du reda på hur du tar dig dit? Använder du någon sorts reseplanerare?
Så småningom så har man ju lärt sig busslinjernas sträckning och tunnelbanan. Nu la man ju om busslinjerna här förra året, så det tar ju ett litet tag innan man lärt sig de nya sträckningarna.

Så du har det mesta memorerat?
Ja, plus då naturligtvis att man ibland använder sig av SL:s hemsida där man kan gå in och söka. Den kan vara behändig ibland, speciellt då det handlar om en ny sträcka.

Om vi går till själva resandet, hur tycker du att det fungerar på tunnelbanan? Är det till exempel problem med att få plats?
Jag ska inte säga att det är ett problem men jag är medveten om att åker man vid åttatiden eller femtiden på eftermiddan så är det ståplats som gäller mestadels. Så det är en fördel om man kan åka mitt på dan och sen kan man ju notera att Stockholm blir större och större så att även mitt på dagarna så kan tunnelbanan vara rätt full.

Är det därför du brukar åka mitt på dagen?
Då jag är pensionär så jag har normalt ingen anledning att stiga upp klocka åtta på morgonen.

Det är inte så att du inte åker för att det är för fullt.
Nej det gör jag inte. Åkandet bestäms ju av att man ska göra något vid en bestämd tidpunkt och så får det ju vara som det är.

Är det någonting annat som försvårar resan som du upplever?
Nej som jag sa så har jag ju årskort. Jag kan tänka mig att har man inte årskort så kan det vara bökigt när man behöver köpa biljetter. Jag tycker det oftast fungerar bra så att säga och jag använder ju inte bil då det är omöjligt att parkera i Stockholm.

Reflektion inför första seminariet

Människa-datorinteraktion handlar om mycket mer än bara design. Medan designen av produkten är slutmålet, så är det något som nästan sker automatiskt om man först gör rigorösa studier. Det är viktigt att man väljer passande datainsamlingsmetoder då vilka metoder som ger mest informativ data beror helt på projektets behov. Jag känner att triangulering i princip är en nödvändig metod i nästan alla projekt, då det oftast är lätt att tillämpa och kan ge mycket. Om man till exempel använder sig av flera fokusgrupper så får man då reda på vad det är som gäller generellt och vad som är unikt för en specifik grupp.

Då vi redan vet att vi ska använda oss av intervjuer för att samla data så kan vi fokusera på hur vi ska göra dem så bra som möjligt. Kanske den viktigaste aspekten är hur strukturerad intervjun ska vara. En helt ostrukturerad intervju kan ge mycket kvalitativ data, men om man intervjuar flera personer kan datan bli väldigt spridd vilket leder till en svår analys. Om man istället vill ha en enkel analys kan man skapa en väldigt strukturerad intervju utan någon sondering. Detta skulle leda till en metod som liknar enkäter. Då får man oftast en stor mängd kvantitativ data där man kan applicera numeriska metoder såsom medelvärde och normalfördelning. Jag tycker inte heller om den här idén då man tappar alla fördelarna från sin intervju, just att man enkelt kan ställa följdfrågor där personen man intervjuar kan öppna upp mer och svara fritt. För att komma upp med själva frågorna kan det vara bra att skapa en persona. Då skriver vi ner vad vi förväntar oss av personerna från vår fokusgrupp och vad som kännetecknar dem för att kunna se just vad de kan ha för problem med den nuvarande designen.